Om gästgiveriet i Delsbo
Under hela 1600-talet och förra delen av 1700-talet voro länsmannen i Delsbo tillika gästgivare. I mitten av 1700 innehade en militär vid namn Kiölling gästgiverirörelsen, som då flyttats från Sjömyra by till enstaka gården Hammaren, i närheten av Delsbo kyrka. En bonde i Näsbyn blev hans efterträdare och först på 1830-talet gick detta levebröd åter ur bondehänder.
1837 avgjordes på sockenstämman vilken som skulle övertaga den då lediga gästgivarebefattningen, och ter sig protokollet rörande denna sak som följer.
“Sedan gästgivaren Olof Pehrsson i Näsby vid den vällovliga Delsbo Häradsrätt hållna undersökningar befunnits icke vara förbunden att, mot sin vilja, gästgiveriet längre underhålla, och den nye ägaren till hemmanet n:o 8 i Näsbyn, Olof Hedman, erbjudit sig inför Häradsrätten att gästgiveriet övertaga på samma villkor som handlaren J.P Sundberg i sockenstämma den 28 december 1834 och förre postmästaren O. Dahlberg i sockenstämman den 4 januari 1835 därom gjort anbud, att Olof Hedman därjämte förbundit sig att genast efter hemmanets tillträde de i och för gästgiveriets nödiga reparationer och tillbyggen av gården, så har Häradsrätten hänskjutit berörda fråga till Delsbo sockenmäns hörande i allmän laga utlyst sockenstämma, vilkendera av ovannämnda sökande O. Hedman eller O. D. Dahlberg, de skulle finna skickligast och helst önska till gästgivare. Sedan sockenstämman nu till följd av förutgången laga pålysning hade tämligen talrikt sammanträtt och överläggning begynts i förberörda ärende, väntade mycken skiljaktighet i tankesätt. En del önskade att förre postmästaren Dahlberg vore till gästgivare antagas, helst då Hedman såsom Järvsöbo vore här i socken okänd. Andra åter trodde att Hedman borde föredragas framför postmästaren Dahlberg, synnerligen hans gård vore tjänligare belägen för gästgiveriet och dessutom trodde sig med visshet känna, att han vore en både driftig och ordentlig karl.”
En omröstning företogs, varvid båda sökande erhöllo lika många röster. Häradsdomaren Lars Olsson valdes då till hela socknens fullmäktig vid frågans fullföljd inför Häradsrätten, och han föreslog då Hedman, som sedan varit gästgivare, till 1855, ungefär, då gästgiveriet flyttades till en annan by i socknen Ede, där det sedan allt fragment hölls, och efterträddes av två turisthotell.
En gästgivargård i Delsbo på 1840- eller 1850-taket motsvarade inte alls vad säkerligen mången föreställt sig, vid tanke på gamla tiders “delsboliv”. Gästgivaren var tillika handlare, och i handelsboden i hans stora tvåvåningshus såldes, som i flertalet handelsbodar den tiden, brännvin, men någon slags kroglokal fanns inte i gården. Endast resande åto här, men kaffe såldes åt bondungdomen, vilket fick drickas i köket. Det var rart på den tiden med kaffe, ty sådant var i bondgårdarna ännu icke allmänt.
Gästgivarlönen från sockenborna kunde under gästgiveriernas glansdagar bli rätt stor. Inbetalning av denna skedde från flera byar i taget och pålystes i kyrkan. En sådan pålysningssedel tedde sig på följande sätt:
“Pålysning
Uti ingående vecka uppbäres gästgivarelön onsdagen med Rimskog till Sunnansjö och Byn, torsdagen, med Källeräng och Jobsmyra, fredagen med Svedja till skog.
Näsbyn den 15 januari 1845
Olof Hedman”
En av Hedmans efterträdare var hans måg, handlaren och postmästaren Erik Edlund i Ede, som 1872-1874 höll gästgiveri i sin tämligen nybyggda, stora gård på Ede n:r 1. Hans hus var det första vitrappade i Delsbo och innehöll 14 rum, förutom handelslokalen. Huset beboddes efter 1875 av Olof Hedman, ägdes senare av andra affärsmän, men blev slutligen missionshus.
Edlund som var född 1844, var bondson, men hade gått några klasser i Hudiksvalls läroverk och var icke obegåvad. Även hans hustru hade gått i skola i Hudiksvall, i pension, som det hette. Hon var mycket musikalisk, och mellan fönstren i hennes sal stod ett taffelpiano alldeles som i hennes barndomshem i Näsbyn. Hon blev andra gången gift med landstingsman O. Nilsson, Delsbo där hon dog 1931. Det är ur hennes fotografisamling alla här reproducerade bilder äro hämtade.
Husets inre förändrades och omplanerades då. Ursprungligen voro rummen fördelade på följande sätt:
Då man inträdde i förstugan på nedre botten hade man mitt fram en stor sal med tre fönster, till vänster fyra rum; de två närmast salen belägna benämnda kabinett och blomsterrummet. Till höger om salen lågo ytterligare fyra rum, nämligen kontoret, handelsboden, kökskammaren och köket.
På övre våningen kom man genom ett rum motsvarande nedre förstuga in i en sal. Skilda från denna genom korridorer lågo till vänster två rum och till höger ett större rum, som användes till sängkammare.